sandrarasimus.blogg.se

Hur tar man sig igenom livets svåra kapitel? Finns det någon manual eller instruktionsbok för oss människor när livet är svårt? När kommer man acceptera livets gång? Det känns som svaret är aldrig på den sista frågan. Jag bävar inför den dagen då min kära mormor kommer lämna mig. Tankarna dyker upp lite då och då, inte allt för ofta som tur är, men det går inte att förneka att de finns där. 

 

Det var en lördagkväll i maj. Pappa ringde i början av Eurovision. Jag blev en aning irriterad över att han ringde just då, eftersom min vän precis hade anlänt och vi hade just satt oss till rätta i soffan. Men det är inte som det ska, min pappa låter sorgsen och chockad på samma gång. Man hinner tänka ganska mycket på några millisekunder. När det ofattbara händer och man står där, helt oförberedd känns det overkligt, så overkligt att man hinner glömma bort och bli påmind, om vart annat. 

En vän, en musiker, en kreatör, en pappa, en man, en morfar knackade denna dag på himmelens dörr, som dessvärre var upplåst. 

 

Allt har en mening säger en del, jag vet inte, säger jag. När en människa som är mitt i livet går bort har jag svårt att se en mening med det. Jag har också svårt att acceptera att den där dörren var upplåst den där lördagen. Jag skulle vilja kalla det tjänstefel av Sankte Per, gick i från den där pärleporten utan att låsa. 

 

Jag kommer alltid minnas dig som en positiv, sprallig, kreativ pajsare med hjärtat på rätt ställe. Du ville alltid dina närmaste väl och vägledde dem genom livet. Med den översikten du har nu kan du hålla koll på oss alla, och jag vet att du kommer komma med klocka råd till dina närmaste när de som mest behöver det. Du finns fast vi inte ser dig. 

 

 

 

Och du förresten, Sankte Per, jag kommer stämma dig. Du har misskött ditt jobb totalt. Om du hade haft koll på den där förbannade dörren hade du aldrig släppt in en okristen genom pärleporten....Fail på den.