sandrarasimus.blogg.se

Hej alla fina! Nu var det ett tag sedan vi hördes. Hösten 2017 var ganska jobbig faktiskt, men året innehöll också fina saker. Framöver tänkte jag att bloggen skulle bli mer allmän och handa om lite olika saker som hör livet till. Jag kommer såklart fortsätta skriva om psykisk ohälsa, men även härliga saker. Vore kul om ni ville följa med!

Det bästa med 2017 var helt klart att jag och V förlovade oss. Närmare bestämt den 8 mars. Jättemysigt och väldigt roligt! Han är den bästa jag vet och det känns bara så bra. Hur det gick till får ni veta i ett annat inlägg tänkte jag!

Det näst bästa med 2017 var att min lilla lillasyster (som är åtta år yngre än mig) fick en bebis och Celvin fick en liten kusin. Att vara moster är verkligen helt fantastiskt! Det är en liten sorg att vi bor så långt ifrån varandra. 

Hösten som var, började ganska motigt. En nybliven sångpedagog som efter 5 års studier tagit sin examen vid Kungl. Musikhögskolan, ja ni hör ju hur fint det låter. Huvudet började genast snurra och jag började ifrågasätta vad jag egentligen ville arbeta med. Jag älskar att musicera och att undervisa i musik. Men allra roligast är nog att undervisa individuella sånglektioner. 

Under sommaren så jobbade jag på mammas café i Uddevalla och arbetade som bröllopskoordinator. Sen var det dags för att påbörja en ny tjänst som jag blev erbjuden.  Och jag började. Det var väldigt roligt och jag gick in i jobbet till 110%. Men efter ett tag började hjärtklappningen komma och panikångestattackerna kom som ett brev på posten. Jag insåg ganska snabbt att jag höll på att bli sjuk. 5 år av heltidsstudier (men även 3 år av andra studier tidigare och drev företag i 1 år) och massa extrajobb utan någon direkt återhämtning gav sig nu till känna. Det är då fasen att man inte bara kan köra på, jag som gillar att ha många bollar i luften. Nej, uppenbarligen kan jag inte det längre. 

Hur som helst, jag blev sjukskriven på deltid och sa upp mig från min tjänst. 

I november började jag gå i KBT, vilket har varit så underbart bra för mig. Kanske passar det inte alla, men tycker verkligen att det är värt att testa. 2015 provade jag KBT för första gången, och om jag ska vara ärlig så tyckte jag inte speciellt bra om det då. Jag tror det är väldigt viktigt att man "klickar" med terapeuten och att kemin mellan dig och hen känns bra. Vilket det verkligen gör nu.

Det här inlägget skriver jag inte för att ni ska tycka synd om mig, inte alls. För det är inte synd om mig. Utan jag vill bara dela med mig av en glad tjejs liv och att det inte är en dans på rosor alltid. Hur roligt det än verkar vara på instagram. 

Vi ses snart igen och då tänkte jag berätta om förlovningen, om ni vill höra om den förstås. 

Kram