DEL 20 Mår du dåligt?
Sommaren som kom och försvann.
Har inte varit så aktiv på bloggen det senaste pga diverse saker. Min tanke är att börja blogga mer regelbundet, vi får se hur det går. Jag ser mig själv som en väldigt kreativ och initiativtagande människa men har däremot svårt att fullfölja saker. Det är lätt att komma på nya idéer, skapa och våga göra något nytt, men dessto svårare bibehålla. Som ni kan se här nedanför så är jag en sökare, som är nyfiken på att prova på, men har svårt att stanna kvar. Jag har:
- Jobbat på frisörsalong
- Jobbat på förskola
- Jobbat i klädbutik på Smögen
- Jobbat inom restaurang ("Köket", "A la crépe")
- Jobbat inom café ("Lejas")
- Studerat musikal
- Drivit eget företag
- Studerat sång
- Turnérat utanför Sverige
- Jobbat på Åhléns City Sthlm
- Jobbat som nanny
- Spelat musikal
- Spelat in youtube-videos
- Spelat in reklamfilm
- Sånglärare
- Sångerska
- Bröllops- och eventkoordinator
- Spelat in podcast (blev dåligt så inget är släppt)
- Spelat in musik (samma sak här)
- Bloggar
- Skriver musik
- Studerar på musikhögskolan
Jag hittar ständigt nya saker som jag gärna vill testa, men det är som att ingenting är tillräckligt. Kan ni känna så ibland? I sommras sa min mamma: "Sandra, du kan allt du!" Jag började fundera på vad hon hade sagt. Inte kan jag allt, det är bara det att jag är våghalsig av mig.
Här om veckan frågade en bekant om jag kunde tänka mig att vara nattklubbsvärd på ett ställe i centrala Stockholm, "javisst!!!", svarade jag. Jag hinner höra min egen röst innan mitt huvud hinner tänka. Man kan väl säga att jag inte är rädd för att testa nya saker, utan tvärtom, problemet är bara att jag säger "javisst!!" lite för snabbt.
På den senaste tiden har jag insett att jag borde sänka tempot. De tre senaste veckorna har varit tuffa då de har inneburit skolstart inför mitt sista läsår på musikhögskolan och påbörjat två nya jobb. Sen bör man ju vara en bra sambo och vän samt ha ett socialt liv. Så fort livet känns stressigt (med ALLT vad det innebär) så är det som om någon tar strypgrepp på mig, det blir tungt att andas och jag upplever en stark ångestkänsla i bröstet.
Ibland älskar jag mitt kreativa och impulsiva jag, men problemet är att jag inte kan hantera hur mycket jag faktiskt orkar. Jag börjar lära mig acceptera att jag förmodligen aldrig kommer känna mig som "vanligt igen". Min psykiska ohälsa kommer gå upp och ner genom livet, det gäller bara att försöka lära mig att handskas med den.
Ur musikalen "HONK!" Musikallinjen 08-09
