DEL 17 För empatisk för sitt eget bästa?
Sommaren är här med allt vad det innebär. Alla ska vara glada. Just nu känns livet ganska bra, förra veckan kändes det inte så. Det är ungefär så det är. En berg- och dalbana på Liseberg minus illamåendet.
Min rädsla är att inte leva livet. Min rädsla är att när jag är gammal se tillbaka på livet och undra vad jag gjorde med det. Se tillbaka på det och känna att jag inte levde livet, utan bara överlevde det. Jag har gått i samma spår ett bra tag nu och har har äntligen kommit till insikt att jag måste förändra mina tankesätt. Lättare sagt än gjort.
Jag ser mig själv som en mycket empatisk människa. En mycket fin egenskap anser många och så även jag, men ibland så önskar jag att man bara kunde trycka på "off-knappen", om det så bara vore för några minuter. Du känner kanske igen dig? Om inte, skönt för dig. Ett av mina större "problem" är att jag alltid känner stor empati inför människor jag älskar och bryr mig om, vilket jag kan tänka mig är vanligt bland oss människor. Denna empati kan yttra sig så att jag glömmer bort mitt eget liv. Glömmer bort att jag har ett ansvar gentemot mig själv, att leva mitt liv och ingen annans. Med det sagt så är det inte så att jag borde sluta bry mig om folk (för det skulle aldrig gå). Nej, jag menar inte att du ska klappa mig på axeln och säga: "Åhh vad du tänker på allt o alla Sandra", jag menar inte att sätta mig i någon offerroll. Men hur handskas man med detta? Hur hittar man en balans? Jag tar väldigt illa vid mig när mina nära och kära får det svårt eller far illa. Det får mig att känna ett enormt medlidande som gör så ont i mig att hela min värld rasar samman.
Jag har egentligen väldigt bra förutsättningar i mitt eget liv, men dessvärre finns det andra saker som tränger sig in på djupet och gör det svårare för mig att fungera och leva fullt ut. Varje dag får jag prioritera vad jag kan ta in eller inte, för tar jag in allt kommer jag förlora jag mig själv.
Jag i mitt (mammas & pappas) perfekta gårdshus.
