DEL 14 Gårdshus ger inte automatisk lycka
Det händer väldigt ofta att jag ser tillbaka på mitt liv. Att jag ens hade mage att klaga förr, det gör mig frustrerad.
Då och då frågar folk mig varför/hur det kan komma sig att jag mår dåligt. Ja, jag vet inte.
Varför vill jag bara gråta? Varför känner jag sorg? Varför känner jag ilska, oro, rädsla? Något är det ju.
-"Näeee Sandra...." , suckar ni kanske (och tycker lite synd om mig). -"Jooodå Sandra", säger jag. Jag har väldigt mycket att vara tacksam över i mitt liv, det går ingen nöd på mig om jag säger så. Prinsessan går det inte heller någon nöd på, men bara för det behöver det inte betyda att allt är frid och fröjd och hon mår bra i själen. Ibland tänker jag till (ja, det händer) och då känner jag mig tacksam över att jag förmodligen aldrig kommer behöva åka till inskolningen på dagis med livvakter och paparazzis i nyllet.
Jag älskar min mamma och pappa, de gör verkligen allt för sina barn. Men jag har redan ångest över att jag förmodligen inte kommer kunna hjälpa mina eventuella barn på samma sätt som min mamma och pappa gjort. Under de senaste två åren har jag varit väldigt sökande och vill hela tiden ha nya saker runt omkring mig eller hitta på/förändra något. "Bara jag får det där...Bara jag bor där....." Blablabla. Detta pga av att jag känner en otillfredställelse i mig, vilket är väldigt svårt att arbeta bort. Jag vet inte vad man ska göra för att känna sig tillfreds med livet, materiella ting fungerar inte som substitut.
Fast jag älskar mitt lilla hus.
