DEL 7 Vikthets!
Okej, jag känner att jag måste lägga mig i. Den debatten som pågår där ute om kroppsideal har verkat spåra ordentligt. Jag såg programmet Malou efter tio där Katrin Zytomierska och Maja Engström medverkade, även programmet där Anna "Apan satt i granen" Davidsson och Natashja "Lady Dahmer" Blomberg var med. Hashtagen uppmuntrafetma, normer och så vidare...Men jag återkommer tll detta.
Jag har varit rund, knubbig, överviktig i mer eller mindre hela livet och har brottats med detta länge. Att aldrig vara den där tjejen som inte blev tagen på rumpan på högstadiet, för att man hade några kilo för mycket tyckte jag var skitjobbigt då. Blev man tagen på rumpan så fick man bekräftelse på att man var snygg, uppskattad och accepterad. Vi "andra" var blä. Någongång hände det att jag fick en smäll på rumpan av klassens populäraste kille, men då var det mer på ett skämtsamt sätt, och det fnissades till. Alltså det är så sjukt att jag vill kräkas! Det som är det mest fruktansvärda är att jag VILLE att killarna skulle ta mig på rumpan, för då var man en normal, omtyckt och accepterad tjej. Jag skulle absolut inte säga att jag var mobbad i den bemärkelsen att jag inte hade några vänner eller att folk retades, tvärt om, jag hade massor av kompisar och hängde med dem "coola" utan det var snarare en slags osynlig mobbning som berättade för en att; smal är lika med snygg och tjock lika med ful.
Själv har jag prövat att vara "Normalviktig" enligt BMI-värdena och varit överviktig med ett BMI på en bra bit över 25. Och vet du vad? Lycka handlar inte om vikt. Lycka handlar om något helt annat, i alla fall om du frågar mig. Jag kände mig inte lyckligare bara för att jag var "normalviktig", tvärt om, och inte heller lyckligare för att jag har lite övervikt numera. Alltså, lycka sitter inte i vikt.
Enligt mig så handlar det om hur vi mår på insidan. Ibland drar min vikt fortfarande ner mig rent psykiskt och då jag tänker att: "Bara jag går ner 5 kilo så kommer jag må bättre", men tyvärr Sandra, du fungerar ju inte så, det vet du ju. Ändå sitter jag och mina vänner (mest tjejer) och snackar om vikt allt för många gånger när vi ses...
Summan av kardemumman
1. Självklart skall alla kroppar vara accepterade i samhället utan att ha behöva ha ett "försvar".
2. Så som Katrin Zytomierska uttrycker sig är helt oacceptabelt, men tyvärr känns det lite som om det är lite av hennes image att vara sådan, men som sagt bu för det.
3. Jag tycker inte man skall uppmuntra fetma, vilket jag inte tror att dessa kroppsaktivister menar, utan snarare att alla skall få ha rätt till vilken kropp de vill utan att diskrimineras eller ifrågasättas. Orden "uppmuntra fetma" används snarare för att provocera och väcka debatt. Eller har jag förstått fel?
4. Så länge du själv mår bra på insidan spelar det mindre roll hur utsidan ser ut. (Fetma är dock väldigt farligt för hälsan, något som man bör ha i bakhuvudet, men det är väl ingen lyckats undgå i detta samhälle.)
5. Du bestämmer själv vad som är viktigt för dig, huvudsaken är att du mår bra, gör du inte det får du försöka ta reda på varför du inte mår bra.
6. Låt människor vara!
Vad tycker du?
Och just det, jag skriver bara vad jag tycker och känner, det är såklart olika för alla.
