sandrarasimus.blogg.se

Så länge jag kan minnas har jag varit en rätt bekymmerslös människa. En väldigt orädd person som gillade att testa på nya saker! "Det löser sig.." var mitt motto. Det var då och nu är nu.

     Vi befann oss mitt inne i djungeln i Guatemala. Allt var vackert och grönt. Vi skulle bestiga ett "djungelberg" eller vad man ska kalla det. Min influensa-liknande-förkylning höll på att börja släppa, så jag kände mig lite piggare. Det var varmt, klibbigt och vi började gå uppför. Jag förstod det inte då, men det var där, halvvägs upp på toppen som jag fick min första panikångestattack. -"NU DÖR JAG. Jag fick panik. Ingen sjukvård så långt ögat kunde nå. Jag såg bara mörker. Mitt ansikte var lika vitt som ett spöke och mina läppar var blå. Jag skakade, var svimfärdig, fick svårt att andas och grät. Rädslan över att dö var enorm. Min fina reskompis matade mig med vatten, nötter och russin eftersom vi båda trodde att jag hade energi och vätskebrist. Hon var så otroligt stöttande och utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Tack kära du.

    Väl hemma i Sverige besökte jag läkaren som jag är skriven hos i Stockholm. Nu äntligen skulle allt lösa sig. Jag tänkte, för att läkaren skulle få en så bra bild som möjligt, så kände jag att jag var tvungen att berätta alla detaljer under resan, för att kunna ta reda på vad det var för fel på mig. Jag menar, jag var ju fysiskt sjuk. Var det magen som var det stora problemet eller var det halsen? Vart gör det ondast egentligen? Efter att påbörjat berättelsen för läkaren och pratat i kanske 30 sekunder så avbryter han mig och säger: -" Alltså, det här är 10 minuters tider vi har här. Vad är det du vill ha hjälp med?" Tårarna började rinna. En remiss till gastroskop,i för att se om allt stod rätt till i magen och matstrupen, det var det hela.

    I väntan på gastroskopin blev allt värre. Jag mådde sämre och sämre. En kväll efter vi hade ätit middag började det kännas trångt i halsen och jag började skaka i hela kroppen. Det blev tungt att andas och jag tänkte absolut värsta. Det här är slutet. Helt plötsligt befinner jag mig i ambulansen påväg till akuten. Det är lördagkväll ikväll, schmack om doda. Hela akuten är full och jag är prio noll. Mitt blodtryck är okej så jag får ligga och vänta, i 11 timmar. Tack finaste människa som satt med mig hela natten, du är bäst. Helt plötsligt frågar en sköterska: - "Du kanske är gravid?!" En djup suck blev mitt svar. Visst kunde de få ta ett test på mig, men gravid visste jag att jag inte var. En annan sköterska kommer in för att ta massa blodprov, men hon kan inte sticka mig. Hon kallar in ytterligare en sköterska som tillsut lyckas. Aj som fan. Efter en timmes väntan har de fått för lite blod och måste ha mer, hon sticker mig i artären. Smärtan är obeskrivlig. Sköterskan går ut och jag svimmar. Jag vaknar av att hon talar med mig och vill ha mitt telefonnummer, allt är dimmigt, men det är inget fel på mig. Jag får åka hem. Efter att alltså tagit EKG, massa olika blodprover, graviditetstest, parasittest, ultraljud på sköldkörteln, punktion på sköldkörteln, ultraljud på buken, gjort gastroskopi, magnetröntgen av matrupen, kollat halsen och sväljfunktionen samt stämbanden hos ÖNH-läkare så är jag helt slut. Denna eviga väntan på olika provsvar i flera månaders tid, farandes till olika mottagningar hit och dit. Jag är helt förstörd, för de hittar inget fel på mig. I mitt huvud hör jag: – "DU HAR EN ALLVARLIG SJUKDOM SOM DE INTE HITTAR SANDRA, KANSKE CANCER, OCH DÅ KAN DET VARA FÖRSENT!" "För sent för vind, försent för kärlek. Inatt finns ingen väg tillbaks, ingen alls. För sent för edelweiss". Det känns som jag skriker, men det är ingen som hör. Det finns ingen i hela världen som kan hjälpa mig.