DEL 2. Oro
Först vill jag börja med att tacka alla fina människor som läste mitt första inlägg, vi verkar vara några stycken som tycker detta är ett viktigt ämne, all kärlek till er.
Sommaren 2014 blev en väldigt bra sommar, det var nämligen då jag träffade världens finaste människa. Den känslan var mäktig. Det var ren lycka det, och massor av kärlek. Medans jag svävade på moln gjorde jag många härliga saker, bland annat en oförglömlig spanienresa med mannen i mitt liv och mina vänner. Anledningen till att det just blev Spanien var för att mina föräldrar har ett hus där nere. Ja, det är en jäkla lyx att få låna det stora huset där nere, (för det är verkligen stort!) med egen pool och grejer och det är jag väldigt tacksam för, jag vet att långt ifrån alla har den möjligheten. Men för att överhuvudtaget kunna åka till Spanien så krävs ett sommarjobb, som student badar man inte i pengar direkt. Två månders heltidsjobb i Uddevalla blev det, oså lite pendling till södra norrland på det. Några mellanlandningar i Stockholm också, dock inte så långa sådana. Ja, du hör ju... Blir anfådd bara jag skriver om det. – "MEN SANDRA HALLÅ?! SLUTA KLAGA, NI HAR JU I ALLAFALL HUS I SPANIEN?!" Hör jag henne inuti gapa. Det snurrar i min skalle.
Hösten kom och jag var såklart otroligt glad över att mitt liv rullade på så bra! Visserligen tappade jag lite fart då och då, men inga långa stunder. Studierna var så enormt jobbiga och intensiva under denna tid att jag ville spy på dem. Dessutom var jag ute på praktik och skulle prestera och leverera. Det som även infann sig var en stark oro som berörde mina nära och kära. Jag minns väl, en skitig höstkväll när jag låg i sängen, han bredvid. Jag grät floder. -"JAG?! LYCKLIGA JAG?!" och jag kunde inte förstå varför det hände. Det som stör mig mest är inte att jag grät, för gråta får man, utan VARFÖR grät jag? "Det är så logiskt alla fattar utom du", jo tack, jag fattade ingenting. "Du har inte en aning.." Ändå hände det, inte bara en gång.
Julen kom, jag älskar julen. Egentligen. Men för mig är det ofta en sådan jäkla hets på jul. Jag som är rund "borde" alltid tänka på att bara äta lite på julbordet och bara stoppa i mig några julgodisar, annars rullar jag fram efter jul.
-"SANDRA, DU VILL VÄL INTE GÅ UPP I VIKT ELLER?!" Nej, såklart jag inte ville. Pust. Juldagen var ett helvete, rent helvete. Det gjorde så ont i mig. Tårarna bara rann. Jag vet inte exakt varför, men det handlade förmodligen om massa småsaker som störde mig, jävlades med mig.
Det hade blivit januari och dagen med stort D började närma sig. Mina stora resa som skulle ta mig till Kuba och Centralamerika. Woho! Den här resan bokades när jag och han inte var tillsammans, utan jag hade bara mig själv att tänka på. Nu skulle jag åka ifrån honom, nykär och lite trasig på samma gång. Det var nu det började snurra i min skalle ännu mer. Rädslan över att något skulle hända i dessa "farliga länder" som folk hade varnat mig för greppade så hårt tag i mig och släppte aldrig taget. Jag blev så rädd att missta det finaste jag hade funnit och att missta mig själv. Jag ville inte åka, nu när livet hade fått en riktigt fin mening. Tänk om jag aldrig mer skulle komma tillbaka, aldrig mer komma hem. En av mina största önskningar här i livet är och har länge varit att gifta mig och skaffa familj i framtiden, skulle det inte få bli så? Skulle inte jag, den barnkäraste av alla få uppleva detta? Det är så svårt att förklara i ord och det låter inte så speciellt logiskt alla gånger, jag menar, det kan ju hända något vart som helst, när som helst i livet.
Jag åkte. För jag ville ju egentligen det. En långresa med äventyr, sol och bad hade jag länge haft på min önskelista, så jag bara körde. Första veckan kändes bra, det rullade på, besökte Kuba och upplevde otroligt mycket vackert. När vi (jag och min fantastiska reskompis) var inne på vecka två av åtta började jag bli sjuk. Jag blev sjuk, men aldrig frisk. Det började med magont som gick över i en redig förkylning, fick otäcka allergiutslag på kroppen, efter det bihåleinflammation, som efter det blev en matförgiftning som även innehöll bedbugs-bett och till sist en klump i mitt bröst som jag bara ville slita ut. Det var som om någon med stilletklackar stod på mitt bröst, samtidigt som denna någon försökte kväva mig. Sjukhuset i Playa Del Carmen i Mexico är faktiskt riktigt fint. Kändes snarare som ett stort fint palats än ett tråkigt sjukhus. Maten verkade vara okej också, inte för att jag åt något men ändå. Äventyr fick jag, men inte den sortens äventyr jag ville ha. 9 dagar innan hemfärd bestämde jag mig för att åka HEM, jag orkade inte längre. Jag ville bara komma hem till Sverige, där läkarna förstod vad jag sa och tvärtom. Om jag bara fick komma hem, då skulle ju allt bli bra. Men jag hade fel.
