DEL 1. Den långa resan
Anledningen till att jag har skapat den här bloggen är för att jag vill dela med mig, hjälpa och diskutera – inte för att du skall tycka synd om mig, för det gör jag så bra själv. Kanske kan det bli en slags terapi, kanske inte.
Det kom sakta krypandes, jag var ovetande då. En dag small det bara till. Jag förstod ingenting. Det enda sättet för mig är att ta det från början. Häng med om du vill.
Jag är 27 år. Sen ett antal år tillbaka är jag bosatt i Stockholm, men är född och uppvuxen i Uddevalla, en liten stad i Bohuslän. Som liten var jag väldigt framåt, kanske lite lill-gammal till och med. Jag växte upp med min mamma och pappa samt mina två småsystrar. Vi hade, som jag ser det, en mycket trygg uppväxt. Enda sen jag var liten har vi åkt på resor världen över. Eller nja, mest charter till Kanarieöarna på sportlovet, men hur som helst, varit iväg en del.
När jag var 18 år flyttade jag hemifrån, visserligen inte så långt, men ändå. Jag kände för att klara mig själv, bo själv och försörja mig själv genom att jobba extra efter skolan. En hyresetta på 28 kvm med kokvrå och balkong blev det, det var grejer det. Tror hyran var på 1600kr på den tiden. Mitt liv rullade på, och jag jobbade heltid i Uddevalla året efter gymnasiet. Hösten 2008 flyttade jag för första gången till Stockholm. Då för att studera på en musikallinje. Denna utbildning innebar prestation. Dag efter dag. Sjunga var det bästa jag visste, åh jag älskade det, men det skedde något inombords när jag skulle stå där framför klassen, mer eller mindre varje dag, och prestera. Efter att kört på i två år med musikalandet ville jag flytta hem, till Uddevalla, jag var trött.
2010, hade jag flyttat tillbaka. Det kändes lite som ett misslyckande att göra det på något sätt, flytta tillbaka alltså. -"Jassåååå, du tyckte Stöckholmarna va dryyyyga där uppäää ?!" Men så fick min far en idé om att öppna ett nytt ställe i Uddevalla, där folk kunde träffas, dricka och äta gott på ett lättsamt sätt. "Å där det finns livemusik!" sa jag då. Och så blev det, och många erfarenheter rikare. Det jag inte lärde mig av min far fick jag lära mig själv, allt från drinkar till tapas (för det var det vi serverade.) Vi körde på, det gick bra, mycket bra. Det var väldigt kul det jag minns, för jag minns inte så mycket från denna tid. Jobbade och tränade, så såg mitt liv ut. Att jag dessutom dejtade en kille i Luleå gjorde ju inte saken bättre. (Under ett års tid bodde jag i tre olika lägenheter, snacka om att bli proffs på att packa?! Eller...) Jag var trött, trots att jag var ung. Efter ett år i Uddevalla kände jag att jag saknade musiken och Stockholm. Så vi sålde företaget och jag tog mig upp till Stockholm igen. Den här gången var det en sångutbildning som lockade. Samma sak där, "prestera mera, kämpa, bättre kan du, utvecklas nu då Sandra!!!" Det var ingen annan än jag själv som hade dessa höga krav på mig. Jag visste inte vad som väntade då, men idag förstår jag någorlunda hur allt hänger ihop.
Jag ville bli sångpedagog. Jag var inte bäst på att sjunga, men jag ville bli det ändå. Tiden var inne då jag skulle söka in till Kungliga Musikhögskolan första gången. Åh på't igen! "SÄLJ DIG SJÄLV SANDRA! VISA VAD DU KAN! EFTERSOM DU INTE ÄR BÄST PÅ ATT SJUNGA SÅ FÅR DU TA I MED EN JÄVLA INLEVELSE OCH CHARMA JURYN!" Det bara ekade i huvudet. Jag blev så trött på min egen röst oavsett om jag pratade eller tänkte, jag hörde den ändå. Idag är jag fortfarande inte bäst på att sjunga, men jag skall fanimej bli sångpedagog. Tre år av studier (plus lite extra jobb och en stor umgängeskrets) blev det, på KMH, och två år till väntar. Men det gör inget. Jag är inte klar än. Något jag kände att jag ville göra i mitt "unga-vuxna-liv" innan 30 var att resa, långt och länge. Och en lång resa blev det. Mycket lång..
