sandrarasimus.blogg.se

Jag öppnar dörren till lägenheten, han är med. Det har varit en helvetes dag i skolan rent ut sagt. Jag hinner inte längre än en bit in i hallen innan jag träffas av blixten. Lilla jag drabbas av ett totalt psykbryt, om det nu finns något som verkligen heter så. Telefonen for i väggen, jag slog ner massa saker, skrek och jag bara föll ihop. Sandra 3 år. - "VAD ÄR DET SOM HÄNDER SANDRA?! VAD HÅLLER DU PÅ MED?! VUXNA MÄNNISKA!!" , jag skäller på mig själv. Ena stunden barn, andra stunden vuxen. Men att kasta grejer och ligga på golvet känns ju inte riktigt som jag?! Har jag blivit något slags psyko nu eller? - "KAN NÅGON VARA SÅ SNÄLL OCH BERÄTTA VAD F*N DET ÄR SOM HÄNDER?!?!", men jag får inget svar. När jag besökte akuten skickades jag hem som ett frågetecken. Senare i min journal kunde jag läsa: "Sjukdom okänd, förmodligen panikattack". Jaha?! Varför kunde ingen berätta detta för MIG under dessa långa timmar jag var där? Nä, här skickades jag hem utan några fynd och med den enda tanken; Jag kommer att dö. Jag KOMMER att dö.

     Några veckor senare besökte jag min husläkare igen. Den här gången var jag så nervös över att gå dit att jag var nära att kräkas när jag kom till vårdcentralen. Jag måste få hjälp den här gången, någon måste hjälpa mig. När läkaren fick syn på mig i väntrummet möttes jag av ett par iskalla ögon. Jag kände mig så besvärlig och tjatig. -"Nu är jag här igen!", sa jag lite sådär sandra-klämkäckt. Han svarade inte, tittade inte ens upp. Tårarna började rinna och jag berättade att jag mådde så fruktansvärt dåligt. Att gå runt varje dag med känslan av att någon försöker kväva en är förbannat frustrerande och smärtsamt. Skulle jag aldrig få bli frisk igen? Om det var så att jag var tvungen att leva med den här skiten resten av livet, så visste jag inte om jag ville leva längre, faktiskt. Det var det enda jag tänkte på. Hoppet om att allt skulle bli som "vanligt" fanns inte längre där, det var totalt bortblåst. Jag såg ingenting, jo, det enda jag såg var ett mörker där inte ett enda ljus syntes till. Efter många om och men så hävde jag ur mig till läkaren: -"Men då måste jag i alla fall få komma och prata med någon om det inte är nått j*vla fysiskt fel på mig!" Svaret blev: -"Ja, visst, det kan jag ordna, för det tror jag VERKLIGEN du skulle behöva." Alltid lika härligt när en tillslut måste be på sina bara knän för att bli hjälpt. Han ler på ett sådant där nedlåtande sett och avslutar med: -"Sandra, det där är bara psykiskt". Det är inte så bara, tycker jag.